Med fingret i ögat på publiken

Den danskfödda koreografen Dorte Olesens skapande skulle kunna sammanfattas i ett
ord - normbrytande. Redan under tiden vid koreografutbildningen på Danshögskolan i Stockholm presenterade hon sig för sin publik med verket Untitled (1995), ett verk som ifrågasatte de konventioner som styr synen på den kvinnliga kroppen. Därefter har hon fortsatt att skapa verk som gett upphov till friktion i mötet med publiken när dess uppfattningar har utmanats.

Att friktioner kan upplevas som uppfriskande ger kritikern Ingamaj Beck uttryck för när hon i en recension av Lustgård (1996) skriver att den unga koreografen Dorte Olesen är ett välkommet, färgstarkt moln på den likgiltiga himlen över svensk samtidsdans. Men för att provokationen skall bli mer än ytligt effektsökeri måste man ha något att säga och Beck konstaterar att hon från första stund intensivt upplever att här kommer någon som har något att säga. 

En central fråga för Dorte Olesen är varför det normöverskridande är så förbjudet. Trots att vi idag är väl medvetna om att normer handlar om föreställningar och tolkningar fortsätter normer (medvetna och omedvetna) att styra våra reaktioner och handlingar. I Verket Ful flicka (2004) diskuterar hon de normer som omger unga kvinnor som vägrar att anpassa sig. Det faktum att detta verk har blivit en av Olesens största succéer säger något om befrielsen i att se normer ifrågasättas.

För att stimulera sig själv att övervinna de konventioner och begränsningar som styr det koreografiska skapandet bjuder Olesen ofta in människor utan dansutbildning att delta i verken. I Huggande Kvinnor (2007) medverkade uteslutande kvinnor 50+, en kategori som trots sin centrala samhällsroll konsekvent osynliggjorts av media. Genom att låta kvinnorna hugga ved på centrala platser i olika städer i Europa harpunerade Olesen de normer som säger att dessa kvinnor inte skall synas på samma sätt som hon i sitt första verk ifrågasatte de normer som bestämmer hur den unga kvinnliga kroppen skall exponeras.

Inför arbetet med Made in Sweden – de stora känslornas föreställning (2009) hälsade hon en grupp fjortonåringar välkomna med orden ’Varsågod, vrid på kranen till er själva!’. Uttalandet visar Olesens starka intresse för andra människors erfarenheter och kreativa kraft. Genom att låta människor i olika åldrar och med olika erfarenheter mötas skapar Olesen ett kreativt kaos. Ett kaos som hon filtrerar genom sina egna upplevelser, lärdomar och galenskaper. Det är denna krävande process som resulterar i att inget av de mångskiftande och utmanande verken är det andra likt.

Genom att bildligt talat sätta fingret i ögat på åskådaren får Olesen publiken att tänka till, oavsett om det sker av irritation, lättnad eller förtjusning. För som hennes publik kan man aldrig vara helt säker på om hon denna gång kommer att bryta normerna på ett sätt som attraherar eller provocerar.